Halvtid och vi pratar megatabu

Kära lyssnare, det slog mig förra veckan att jag kommit till halvtid i mina planer med podden. Imorgon släpper jag nämligen avsnitt 13 och därmed har mer än hälften av avsnitten kommit ut! Helt otroligt att det gick känner jag spontant 🙂 Tanken är som jag skrivit tidigare, 25 avsnitt och sedan får jag se vad som händer. Vad tycker ni lyssnare? Räcker det med 25 kvinnor?

Min första tanken med podden var ju att riva av en massa tabun som berör kvinnor i Saepmie, och på samma gång som det kändes helrätt och skitläskigt så vågade jag inte köra på med det fullt ut. Men när jag tänker efter hur det har blivit så har mina gäster och jag ju berört väldigt mycket känsliga ämnen, så egentligen kanske jag hamnat i min ursprungstanke ändå…

Morgondagens ämne handlar om våld i nära relation inom en sameby. Jag menar att det klassificeras som ett megatabu och ett väldigt, väldigt känsligt ämne. Min gäst Stina Inga är modig, ärlig och tydlig i allt hon berättar och hon gör det med bravur. Jag beundrar henne och tackar henne. Jag har själv fått en påminnelse om hur viktigt det är att våga fråga och våga vara besvärlig. Om man misstänker att någon far illa, ska vi som medmänniska då inte våga fråga hur den personen mår? Vad gör det om vi riskerar att få ett mindre trevligt svar när den frågan kan få den andre att reflektera och kanske vakna upp? Inse att det inte är bra? Och vad om ditt engagemang kan göra att personen kommer ut ur en mardröm? Kan vi inte då bjuda på att ställa en obehaglig fråga…?

Jag ser fram emot att släppa morgondagens avsnitt och jag hoppas det landar väl hos er. // Anna-Marja

Öppna kort

Istället för att vara så hemlighetsfull med kommande gäster så kör jag öppna kort, åtminstone en liten vecka innan släpp. Det är lite roligare för alla tror jag och även för mig upptäckte jag. I sista avsnittet så hade jag ju med Anne Wuolab som varit med och skapat det samiska författarcentret Tjállegoahte i Jokkmokk och det blir ju extra roligt att nu i kommande avsnitt ha med Elin Anna Labba som jobbar där och som slagit igenom totalt med sin bok Herrarna satte oss hit– om tvångsförflyttningarna som skedde i Sverige för ungefär 100 år sedan. En bok som jag tänker är ett måste för alla oss. Sverige har X antal skelett i sin garderob och det här är ett av dem. LÄS DEN!

Jag reflekterar ganska mycket över det här med poddandet och vad jag upplever. Det är ju i princip bara positiva saker (förutom “tidsbrist” och sena kvällar innan poddsläpp, haha) och en av de sakerna, som Elin Anna för övrigt själv tar upp i podden, är att det är så lyxigt att få ringa upp en massa spännande kvinnor och bara djupdyka in i deras liv. Att få vara nyfiken och fråga en massa frågor, att få ta del av deras tankar, funderingar, kunskaper och erfarenheter. Det är absolut den största gåvan och den är priceless. För mig blir också som att jag knyter ett extra band till de kvinnorna jag möter och även om det bara handlar om ett samtal på ungefär 1 timme så flyttar de in i mitt hjärta. Jag kan inte ens föreställa mig hur det då varit för Elin Anna som intervjuat och levt tillsammans med sina informanter i åravis. Det måste vara en obeskrivlig känsla, och såklart berättar hon mer om det i avsnittet.

Två glada samesystrar som precis haft samtal inför poddavsnitt. Jag, Anna-Marja Persson och min gäst, Elin Anna Labba. Skype funkar ju rätt så bra ändå tycker jag!

Nu på onsdag (10/3) kommer avsnittet ut där poddar finns.

Varma och systerliga hälsningar, Anna-Marja