Efterlysning

Jag testar något nytt och gör en efterlysning på dig, du samiska starka kvinna som tagit dig ur ett missbruk av något slag och är eller vill vara öppen om det. Du som upptäckt din beroendesjukdom och funnit vägen ut med hjälp av behandling och/eller andlighetsprogram.

Finns du? 💙

Det här är ett av mina specialintressen och jag tror att det vore väldigt bra att lyfta det i podcasten. Eftersom beroende finns i hela storsamhället och är en utbredd sjukdom så finns det i Saepmie också. Problemet är som med så många andra tabun, att vi inte pratar om dem av olika anledningar. Jag vill med ett sånt här avsnitt både upplysa om vad beroendesjukdom är, och inspirera till hur man tar sig ut ur det med hjälp av en samesyster och min egen kunskap i ämnet.

Kontakta mig på Facebook, instagram eller mejla till info@samesystrar.se

Heelsegh Anna-Marjan luvhtie

Halvtid och vi pratar megatabu

Kära lyssnare, det slog mig förra veckan att jag kommit till halvtid i mina planer med podden. Imorgon släpper jag nämligen avsnitt 13 och därmed har mer än hälften av avsnitten kommit ut! Helt otroligt att det gick känner jag spontant 🙂 Tanken är som jag skrivit tidigare, 25 avsnitt och sedan får jag se vad som händer. Vad tycker ni lyssnare? Räcker det med 25 kvinnor?

Min första tanken med podden var ju att riva av en massa tabun som berör kvinnor i Saepmie, och på samma gång som det kändes helrätt och skitläskigt så vågade jag inte köra på med det fullt ut. Men när jag tänker efter hur det har blivit så har mina gäster och jag ju berört väldigt mycket känsliga ämnen, så egentligen kanske jag hamnat i min ursprungstanke ändå…

Morgondagens ämne handlar om våld i nära relation inom en sameby. Jag menar att det klassificeras som ett megatabu och ett väldigt, väldigt känsligt ämne. Min gäst Stina Inga är modig, ärlig och tydlig i allt hon berättar och hon gör det med bravur. Jag beundrar henne och tackar henne. Jag har själv fått en påminnelse om hur viktigt det är att våga fråga och våga vara besvärlig. Om man misstänker att någon far illa, ska vi som medmänniska då inte våga fråga hur den personen mår? Vad gör det om vi riskerar att få ett mindre trevligt svar när den frågan kan få den andre att reflektera och kanske vakna upp? Inse att det inte är bra? Och vad om ditt engagemang kan göra att personen kommer ut ur en mardröm? Kan vi inte då bjuda på att ställa en obehaglig fråga…?

Jag ser fram emot att släppa morgondagens avsnitt och jag hoppas det landar väl hos er. // Anna-Marja