Tack för säsong 1

2020 är året som många verkar vilja glömma, men för min del så har det varit ett fantastiskt år på flera sätt. För ganska precis 1 år sedan så hade jag idén klar med podden och sedan tog det ju lite tid innan jag förverkligade allt, men det har varit så givande, lärorikt och roligt att göra det här. 9 fantastiska avsnitt, alla unika på sina sätt och mina samesystrar har givit mig något varje gång. Jag förstod att det skulle bli en resa för egen del och det har det verkligen varit, och är. Så många knutar som lösts upp och så många pusselbitar som fallit på plats. “Sanningar” som lyfts upp genom samtalen och som efteråt fått gro inom mig och sedan reviderats helt enkelt. Insikterna har kommit på löpande band och jag vet att flera lyssnare (som känner mig) har märkt min “resa” också, speciellt den som är knuten till min identitet. För det tackar jag mina samesystrar, mig själv och min egen förmåga att reflektera öppet och nyfiket och för lyssnare som ställt rätt frågor som också fått mig att tänka till. Superhäftigt är vad det är! Oj oj oj, who could have ever known?

Tusen tack till er alla för året 2020 och säsong 1!

Nu väntar säsong 2 och nya fina, häftiga och viktiga samtal. Jag har fortfarande inte bestämt när jag kör igång, jag behöver landa litegrann och känna efter när det är dags! Jag försöker följa mitt flow och inte tvinga fram något, jag tror inte på tvång och måsten, och vet helt enkelt inte när jag är redo att köra igång igen. Senaste info och uppdateringar sker på min instagram under namnet Samesystrar.

Med kärlek,

Anna-Marja

Vi har alla någon vi saknar

Döden är något vi alla gemensamt. Den kommer till oss förr eller senare, och innan dess kommer vi stöta på den på andra sätt. När familj, släkt och vänner tas eller går ifrån oss. Jag har själv förlorat nära, de närmaste, och det känns. Det går inte en dag som jag inte tänker på dem och när jag möter lycka, sorg eller behöver hjälp så önskar jag att de fanns där. De finns där på sitt sätt och jag pratar högt med dom, men det är inte i närheten samma som om de hade levt. Såklart lever de vidare i mig, men det är fortfarande inte samma sak. Ett foto och minnen kan aldrig någonsin ersätta kött och blod.

Avsnittet med Randi har väckt mycket hos mina lyssnare. Det hon berättar om är döden i dess kanske värsta form, men hur kan jag avgöra det egentligen. Men om jag med min fantasi försöker sätta mig in i hennes situation så känns det som om det är så. Det är såklart lite svårt eftersom jag både saknar egna barn och inte har förlorat någon nära i självmord. Det blir helt omöjligt, men det bara måste vara bland det värsta som kan ske. Och två gånger på så kort tid. Ja, jag förstår att reaktionerna efter avsnittet blir som de blir. Alla kan vi relatera till döden på ett eller annat sätt, och jag tror vi alla har någon vi saknar. Eller några. Det är flera som skrivit att de gråtit floder när de lyssnat på Randis berättelse, att de nästan brutit ihop när de lyssnat. Att de berörts och att de tänker på Randi, som de alla beskriver som en varm och fantastisk kvinna, och att flera har skrivit till henne för hennes mod och berättelse. Någon har även köpt en blomma och åkt dit. Kanske flera har ringt Randi och visat stöd. Så fint det vore, och så glad jag skulle bli om min podd och det här avsnittet kunde bidra till något gott. Vilket jag är övertygad om att det gjort om jag tolkar de meddelanden jag fått.

Som vanligt blir jag helt matt efter jag släppt ett avsnitt och jag försvinner bort ett tag, orkar knappt uppdatera eller skriva så mycket. Jag tror det har att göra med olika saker, men jag vet att det är sådan anspänning inför varje avsnitt. Stolthet och glädje över avsnittet jag precis gjort färdigt med allt vad det innebär, och rädsla och oro inför att släppa det rakt ut i det offentliga. Redo att antingen älskas eller ogillas, hyllas eller sågas. När responsen blir så fin och stor som efter sista avsnittet så blir jag ännu mer matt, men snarare matt av överväldigat stöd, hyllning och kärlek. Hjärtat sprängs nästan av värme ibland känns det som!

På onsdag ska ett nytt avsnitt släppas och nu börjar jag ladda mentalt inför det. Hur blir det denna gång? Älskas eller ogillas? Hyllas eller sågas? Det återstår att se, men jag vet att det är ännu en fantastisk kvinna denna gång och vårt samtal bubblade mellan liv och död det också på en massa olika sätt. Vi skrattade massor, delade innerligt och på ett märkligt sätt känns det som om vi känt varandra länge, länge. Ett sånt där magiskt möte som bara säger klick direkt och där det inte finns några barriärer.

Jag önskar er alla en fin helg och ta hand om er. Ta hand om era nära och kära med.