Öppna kort

Istället för att vara så hemlighetsfull med kommande gäster så kör jag öppna kort, åtminstone en liten vecka innan släpp. Det är lite roligare för alla tror jag och även för mig upptäckte jag. I sista avsnittet så hade jag ju med Anne Wuolab som varit med och skapat det samiska författarcentret Tjállegoahte i Jokkmokk och det blir ju extra roligt att nu i kommande avsnitt ha med Elin Anna Labba som jobbar där och som slagit igenom totalt med sin bok Herrarna satte oss hit– om tvångsförflyttningarna som skedde i Sverige för ungefär 100 år sedan. En bok som jag tänker är ett måste för alla oss. Sverige har X antal skelett i sin garderob och det här är ett av dem. LÄS DEN!

Jag reflekterar ganska mycket över det här med poddandet och vad jag upplever. Det är ju i princip bara positiva saker (förutom “tidsbrist” och sena kvällar innan poddsläpp, haha) och en av de sakerna, som Elin Anna för övrigt själv tar upp i podden, är att det är så lyxigt att få ringa upp en massa spännande kvinnor och bara djupdyka in i deras liv. Att få vara nyfiken och fråga en massa frågor, att få ta del av deras tankar, funderingar, kunskaper och erfarenheter. Det är absolut den största gåvan och den är priceless. För mig blir också som att jag knyter ett extra band till de kvinnorna jag möter och även om det bara handlar om ett samtal på ungefär 1 timme så flyttar de in i mitt hjärta. Jag kan inte ens föreställa mig hur det då varit för Elin Anna som intervjuat och levt tillsammans med sina informanter i åravis. Det måste vara en obeskrivlig känsla, och såklart berättar hon mer om det i avsnittet.

Två glada samesystrar som precis haft samtal inför poddavsnitt. Jag, Anna-Marja Persson och min gäst, Elin Anna Labba. Skype funkar ju rätt så bra ändå tycker jag!

Nu på onsdag (10/3) kommer avsnittet ut där poddar finns.

Varma och systerliga hälsningar, Anna-Marja

Då rullar vi igen!

Välkomna tillbaka till podden och säsong 2! Det går verkligen fort vill jag lova och det känns helt häftigt att jag släppt 11 unika avsnitt redan. Säsong 2 bjuder på 16 avsnitt och det blir väl som vanligt, en mix från vänster till höger, baserat på tips, intuition och intresse. Det känns i alla fall skönt att vara igång igen efter lite “långledigt” och jag ser fram emot alla samtal jag kommer ha äran att producera! De två första avsnitten ligger redan ute och jag hoppas ni gillar dem.

I säsongsstarten samtalar jag med Angelica Renhuvud som bor utanför Saepmies gränser närmare bestämt på Irland med sin irländska man och deras två barn. Vi pratar om samisk identitet och Angelica har många klokheter kring det här och hur hon tänker kring sin uppfostran av barnen. Det jag verkligen gillar är att hon brinner för att visa att det inte finns ett sätt att vara same på, och att det inte finns ett rätt sätt att vara same på. I tidigare avsnitt har bland annat Ina Omma och lyft det här ämnet också. Den stereotypa bilden av en same är en renskötande man, men den samiska kulturen innehåller så mycket mer än så och det lyfter Angelica på ett fint sätt här. Jag gillar även att hon inte lägger så mycket förväntningar på sig själv vad gäller att praktisera sin kultur vilket är oerhört befriande.

Samesyster Angelica Renhuvud tillsammans med sin man Ciaran Keane

I säsongens andra avsnitt med Anne Wuolab så instämmer hon i bilden att en same är en renskötande man vilket återigen är så otroligt missvisande. Genom koloniseringen har det samiska folket genomgått ett paradigmskifte, tyvärr, där kvinnans roll och värde har förändrats avsevärt och jag tänker specifikt inom renskötsel (det är det vi pratar om i avsnittet). Jag är glad för att Anne säger det här högt för det är något jag pratat om med andra kvinnor, men i stängda rum:

“en tjej inte ska ta plats, och om en tjej är jätteintresserad så måste hon vara väldigt duktig för att få vara med. Och en pojke kan vara rimligt intresserad och totalt oduglig, men älskar kanske skoter och då får han vara med och det är bra och man pushar det”

I samtalet med Anne pratar vi om så mycket mer än det här ämnet och jag tycker Anne ger oss lyssnare små gåvor här och var, förutom allt det uppenbara hon berättar. Vilka gåvor jag tänker på kräver ett eget inlägg för det. Vilka saker tror du att jag tänker på? Vilka gåvor hör du?

Samesyster Anne Wuolab

Lyssna på de här två avsnitten där ni hittar poddar och dela gärna om ni vill att fler ska hitta hit. Gäjhtoe/Giitu/Tack, Anna-Marja

Tack för säsong 1

2020 är året som många verkar vilja glömma, men för min del så har det varit ett fantastiskt år på flera sätt. För ganska precis 1 år sedan så hade jag idén klar med podden och sedan tog det ju lite tid innan jag förverkligade allt, men det har varit så givande, lärorikt och roligt att göra det här. 9 fantastiska avsnitt, alla unika på sina sätt och mina samesystrar har givit mig något varje gång. Jag förstod att det skulle bli en resa för egen del och det har det verkligen varit, och är. Så många knutar som lösts upp och så många pusselbitar som fallit på plats. “Sanningar” som lyfts upp genom samtalen och som efteråt fått gro inom mig och sedan reviderats helt enkelt. Insikterna har kommit på löpande band och jag vet att flera lyssnare (som känner mig) har märkt min “resa” också, speciellt den som är knuten till min identitet. För det tackar jag mina samesystrar, mig själv och min egen förmåga att reflektera öppet och nyfiket och för lyssnare som ställt rätt frågor som också fått mig att tänka till. Superhäftigt är vad det är! Oj oj oj, who could have ever known?

Tusen tack till er alla för året 2020 och säsong 1!

Nu väntar säsong 2 och nya fina, häftiga och viktiga samtal. Jag har fortfarande inte bestämt när jag kör igång, jag behöver landa litegrann och känna efter när det är dags! Jag försöker följa mitt flow och inte tvinga fram något, jag tror inte på tvång och måsten, och vet helt enkelt inte när jag är redo att köra igång igen. Senaste info och uppdateringar sker på min instagram under namnet Samesystrar.

Med kärlek,

Anna-Marja

En liten bakgrund till rennäringen på svensk sida

Inför avsnittet med Káren-Ann så kände jag att det var nödvändigt med en liten bakgrund till rennäring då jag vet att det är många av mina lyssnare som kanske inte är så insatta.

Nyfödd renkalv med sin aaltoe/vaja Bild: Privat

Renskötselrätten tillhör det samiska folket enligt urminneshävd, men för att utöva renskötsel måste man enligt rennäringslagen vara medlem i en sameby. I Sverige finns det 51 samebyar från Idre i söder till Könkämä i norr på en yta av ca 50% av landet men där finns såklart all infrastruktur också. En sameby är ett geografiskt område och det finns ca 4600 renägare (som äger minst 1 ren) i landet och ungefär 1000 renskötselföretag varav 18% av dessa är kvinnor. Renskötseln idag är ett mansdominerat “yrke”. Förr var renskötseln en intensiv näring då hela familjen flyttade med renarna mellan sommar- och vinterbetet och jämställdheten såg annorlunda ut. Idag är det som sagt oftast mannen i familjen som “jobbar som renskötare” medans kvinnan har ett annat yrke och därmed står för den “säkra” inkomsten. Det här är den generaliserade bilden och det finns såklart undantag.

Att leva med renskötsel är inte som att ha ett 9-17-jobb utan det är en livsstil som bygger på traditioner genom århundraden. Man är inte bara renskötare/renägare utan även bärare och förmedlare av den samiska renskötselkulturen. Det här var lite kort om rennäring på svensk sida och det finns såklart väldigt mycket mer att säga om ämnet. Många av er har kanske uppmärksammat mer kring rennäringens utmaningar i media. Vi har rovdjursfrågan, exploateringar och klimatförändringar som stora hot mot rennäringen och samisk kultur (den som är kopplad till rennäringen). Förhoppningsvis kommer jag ha med en samesyster som berättar om den biten också.

Vi har alla någon vi saknar

Döden är något vi alla gemensamt. Den kommer till oss förr eller senare, och innan dess kommer vi stöta på den på andra sätt. När familj, släkt och vänner tas eller går ifrån oss. Jag har själv förlorat nära, de närmaste, och det känns. Det går inte en dag som jag inte tänker på dem och när jag möter lycka, sorg eller behöver hjälp så önskar jag att de fanns där. De finns där på sitt sätt och jag pratar högt med dom, men det är inte i närheten samma som om de hade levt. Såklart lever de vidare i mig, men det är fortfarande inte samma sak. Ett foto och minnen kan aldrig någonsin ersätta kött och blod.

Avsnittet med Randi har väckt mycket hos mina lyssnare. Det hon berättar om är döden i dess kanske värsta form, men hur kan jag avgöra det egentligen. Men om jag med min fantasi försöker sätta mig in i hennes situation så känns det som om det är så. Det är såklart lite svårt eftersom jag både saknar egna barn och inte har förlorat någon nära i självmord. Det blir helt omöjligt, men det bara måste vara bland det värsta som kan ske. Och två gånger på så kort tid. Ja, jag förstår att reaktionerna efter avsnittet blir som de blir. Alla kan vi relatera till döden på ett eller annat sätt, och jag tror vi alla har någon vi saknar. Eller några. Det är flera som skrivit att de gråtit floder när de lyssnat på Randis berättelse, att de nästan brutit ihop när de lyssnat. Att de berörts och att de tänker på Randi, som de alla beskriver som en varm och fantastisk kvinna, och att flera har skrivit till henne för hennes mod och berättelse. Någon har även köpt en blomma och åkt dit. Kanske flera har ringt Randi och visat stöd. Så fint det vore, och så glad jag skulle bli om min podd och det här avsnittet kunde bidra till något gott. Vilket jag är övertygad om att det gjort om jag tolkar de meddelanden jag fått.

Som vanligt blir jag helt matt efter jag släppt ett avsnitt och jag försvinner bort ett tag, orkar knappt uppdatera eller skriva så mycket. Jag tror det har att göra med olika saker, men jag vet att det är sådan anspänning inför varje avsnitt. Stolthet och glädje över avsnittet jag precis gjort färdigt med allt vad det innebär, och rädsla och oro inför att släppa det rakt ut i det offentliga. Redo att antingen älskas eller ogillas, hyllas eller sågas. När responsen blir så fin och stor som efter sista avsnittet så blir jag ännu mer matt, men snarare matt av överväldigat stöd, hyllning och kärlek. Hjärtat sprängs nästan av värme ibland känns det som!

På onsdag ska ett nytt avsnitt släppas och nu börjar jag ladda mentalt inför det. Hur blir det denna gång? Älskas eller ogillas? Hyllas eller sågas? Det återstår att se, men jag vet att det är ännu en fantastisk kvinna denna gång och vårt samtal bubblade mellan liv och död det också på en massa olika sätt. Vi skrattade massor, delade innerligt och på ett märkligt sätt känns det som om vi känt varandra länge, länge. Ett sånt där magiskt möte som bara säger klick direkt och där det inte finns några barriärer.

Jag önskar er alla en fin helg och ta hand om er. Ta hand om era nära och kära med.

Jag behöver också vara obekväm!

Tack Ylva för att du delade med dig av din resa om att ta tillbaka ditt språk. Det fick mig att inse värdet i, och friheten att ha sitt språk. Poletten trillade äntligen ned i mig efter år, eller ja i princip hela mitt vuxna liv om insikten att jag också behöver göra den resan. Jag har valt att ignorera allt med samiskan, inte tänkt så mycket på det utan bara skjutit undan alla känslor och tankar kring det när det dykt upp . Många gånger tänkt “sen”. “Sen” ska jag lära mig, men det där är ju livsfarligt att tänka eftersom det där “sen” i princip aldrig kommer. Har haft stunder då jag ändå fantiserat om hur det vore att kunna prata, men i samma veva avfärdat det med att tänka att det inte är för mig, och när jag tänker efter, med en känsla av sorg eller tomhet inom mig. Jag har nog även tänkt att samiska, som jag hört många gånger, “är ett så komplicerat och krångligt språk att lära sig”, är helt omöjligt för mig att lära mig. Omvandlat dessa myter till lag och låtit det fästa inom mig, men utan att reflektera över alla jag känner som faktiskt lärt sig och pratar idag. Det säger kanske en del om vad jag trott om min egen förmåga, eller så säger det hellre något om vilka prioriteringar jag haft. Ja det är så häftigt vilka processer man genomgår här i livet och hur saker och ting faller på plats.

“Det handlar inte längre om vad jag fick som barn, utan nu handlar det om vad jag väljer som vuxen” (Ylva Pavval)

Jag tänker att allt kommer till en om man är öppen för att se det. Jag är helt enkelt superglad för allt som skett, smått som stort under de senaste veckorna. Allt hänger verkligen ihop och det är så häftigt att tänka på det. Alla små tecken liksom. Samtalet med Ylva som fått såna fina reaktioner runt om i Saepmie, för ett seminarium om samisk identitet jag var med på och plötsligt hör mig själv berätta om min upplevelse kring min identitet kopplat till språket, ett mycket speciellt samtal från en släkting, samesystersamtalet nummer 5, språkveckan och en massa egna reflektioner kring det här med att vara lite obekväm i livet, att våga utmana mig själv ännu mer, att jag faktiskt lagt ned år på vissa hobbies utan några problem osv osv.

Tänker också på det här som Ylva säger om norska sidan. Att det är massor av folk som tar tillbaka sitt språk och att “det inte behöver vara en sån stor grej”. Det gjorde starkt intryck på mig själv, jaaa, det behöver faktiskt inte vara en sån stor grej. Jag har ju lärt mig engelska rätt bra, spanska hyfsat och det gick ju så varför skulle det inte gå att lära sig samiska liksom. Superkul som sagt och nu är det väl bara att börja backa upp min nya prioritering också. 🙂

Vad drömmer du om som du känner att du vill prioritera med start NU?

Drömmen är uppfylld & en liten sammanfattning av 3 unika och fantastiska avsnitt

För 15 år sedan började jag min personliga utveckling så smått med lite självhjälpsböcker och enkla övningar. En av dessa övningar var att skriva en så kallad “drömlista”. Bucketlist är väl ordet på det idag och den här till synes enkla lilla övningen har haft stor betydelse i mitt liv. Genom att skriva ned alla drömmar, stora som små och kontinuerligt gå igenom listan och bocka av och lägga till så har jag uppfyllt och uppfyller en mängd drömmar, eller mål som jag hellre kallar det idag.

Dream it, then do it. Bucketlist/drömlista för att nå sina mål. En del av resan från dröm till podcast.

Behöver jag ens säga att det stod på drömlistan att jag ville starta en podcast? Mitt jobb nu är att faktiskt inse att jag har startat en podcast och njuta av det. Jag uppfyller en dröm, as we speak. Jag har redan släppt 3 avsnitt och jag har 2 samtal att redigera samt flera samesystrersamtal på tur och många, många tips om tjejer och kvinnor att prata med.

Jag vill säga något om de 3 första avsnitten. Wow. Vilka samtal det är! Alla tre unika på sina egna sätt. Eller hur? Var inte mitt första avsnitt med Anna-Stina Svakko bara helt magiskt? Vilken närvaro, vilket mod, och vilken röst? Jag har fått så oerhört många fina kommentarer om det här avsnittet och de fortsätter att komma in och lyssnarsiffran är i skrivande stund drygt 750 nedladdningar! Många som inte ens känner Anna-Stina skriver att hennes röst är magisk att lyssna på och att det måste vara fantastiskt att ha en sån kvinna i mitt liv. Att vi har en otrolig intimitet i samtalet och att vi skapar ett djup på ett väldigt berörande sätt. Vi sveper över massor av ämnen och jag tror jag talar för oss båda, men vi delar både väldigt ärligt och sårbart här och det kanske kommer upp saker som inte var menat för officiella öron. Eller så är det precis som Anna-Stina säger, att ibland fungerar man som sin egna terapeut.

Sedan har vi avsnitt 2 med Katarina Blind och som vi skrattade i det avsnittet! Även om hälften av avsnittet handlar om ett (egentligen) tufft och tungt ämne så finns det en glimt i ögat i nästan allt som Kattis pratar om. Det är tydligt att hennes motto om att “livet är för kort för att ha det kjedeligt/tråkigt” verkligen känns helt sant! Här har vi tjejen eller kvinnan (som man blir när man passerar 40, eller hur Kattis?;)) som fått Saepmie att skratta högt över hennes extremt klockrena illustrationer som synliggör precis hur livet kan vara. Igenkänningsfaktorn är skyhög! Och på samma gång, att lyfta på locket till ett tabu som det med säkerhet är flera där ute som sliter med. För mig skulle det krävas en del mod att gå ut offentligt och berätta att man inte kan få barn på naturligt sätt, även om Kattis aldrig reflekterat över precis just mängden av ´mod´ inför det. Det är ett mycket upplyftande samtal som jag förstår att många av er uppskattat, genom era kommentarer till mig. Förhoppningsvis så känner fler som sliter med samma sak att det finns hjälp att få och att de inte heller är ensamma!

Och så har vi avsnitt 3 med Ebba Joks, min nyfunna dansvän. Ebba har också en magisk röst och hennes sätt att beskriva tankarna kring dans förde verkligen med mig ut på dansgolvet. Jag minns att jag drogs med i en helt annan värld och det var väldigt fint att få prata om dans på det här sättet. Officiellt och ofiltrerat, rakt upp och ner, precis så som det är. Jag har fått fina kommentarer efteråt där jag fått höra att det märks att jag brinner för dansen. Att Ebba verkar som en väldigt fin människa och att hon hade ett viktigt budskap att förmedla. En mamma skrev också att hon ska tänka på de här sakerna när det kommer till sin dotter, det som Ebba berättar om att pålägga skam när barn rör på sig till musik. Då tänker jag att det här avsnittet har lyckats med sitt budskap! Det räcker med att 1 person tar med sig något, då har det bidragit till en förändring precis så som Ebba också uttryckte det. Jag kommer själv också tänka på det här och nästa gång ett barn dansar i närheten av mig ska jag dansa med istället för att skratta/le kärleksfullt! Det kan man också göra fast samtidigt som man också dansar! För dans är ren och skär glädje! En liten take-home-message:

“DANCE LIKE NO ONE IS WATCHING” 🙂

Fotocred: Mez ZO, Facebook: @mezshooting

Tack Anna-Stina, Kattis och Ebba för att ni hjälpt mig att börja denna fantastiska podd med 3 superdupersamtal! Nu fortsätter jag resan framåt och ser fram emot att släppa fler avsnitt!

Med kärlek/

Anna-Marja

Från Hosjöbotten till världen

Samesystrar når ut i världen.
Lyssnarna finns i hela världen

Jag har släpp avsnitt nummer 2 av min podd och det är fantastiskt vilket fint mottagande jag får! Det känns som det blev rätt så bra med Samesystraridén helt enkelt. I skrivande stund är det nästan 770 lyssningar på de här två avsnitten och för mig känns det väldigt stort, och det är så himla häftigt att kolla var mina lyssnare sitter. De flesta finns såklart i Sverige och Norge, men på tredje plats kommer faktiskt Österrike med 18 lyssningar följt av 8 stycken i USA. Någon i New York har lyssnat på min podd. Hur spännande är inte det? 😀 Nunavut, Filippinerna, Nya Zeeland, Island, Ryssland, Danmark, Tyskland har alla en lyssnare… Och så vidare. Jag tycker det är superhäftigt att se att en podcast når ut väldigt långt och till väldigt många på relativt kort tid.

Ni som kommenterar och skriver ett meddelande om podden eller om ett av avsnitten, det betyder så mycket och ger mig en extra boost! Fortsätt så 🙂

Jag har en fin liten line-up med fantastiska tjejer/kvinnor, men behöver flera att prata med och gärna lite äldre och mer dolda. Så tipsa gärna mig och var inte rädd för att nominera er själva också, det är flera som gjort det! 🙂

Med kärlek/ Anna-Marja

From the bottom of my heart

Tack. Gäjhtoe. Giitu. Det har rasslat in, och rasslar fortfarande in så otroligt många fina kommentarer om det första avsnittet. Första dygnet var jag helt snurrigt överväldigad och hjärtat var sprängfullt av kärlek från den fina responsen. Snart 400 lyssnare och för mig är det väldigt många för ett första avsnitt, det känns jättejättefint! Så tusen hjärtligt tack för er respons och era hejarop, det får mig att tro att det här är något bra och något som vi kanske behöver i samhället. Det ger mig även mycket positiv energi och det kan jag aldrig få för mycket av!

Om ni gillar första avsnittet så får ni gärna skriva en kommentar eller gilla avsnittet på den plattformen ni använder. Det bidrar till att fler hittar podden och i långa loppet kanske det bidrar till något större tänker och hoppas jag.

Återigen tack för allt, fortsätt att lyssna och tipsa gärna om häftiga tjejer och kvinnor där ute som ni tycker borde delta i podden! Eller kanske ni själva vill delta? 🙂

Varma hälsningar från mig till er alla!

PREMIÄREN

Det är dags kära vänner!

Det första avsnittet är redo att släppas och det bubblar av en massa känslor bara av tanken på att jag faktiskt är redo för premiären! Jag fick lite förslag på veckodagar som passar bäst och har bestämt mig för att onsdagar verkar som en bra dag. Så nu på onsdag den 2/9 kommer första avsnittet av podden Samesystrar ut!

Jag kommer dela avsnittet både på hemsidan, på Facebook och på Instagram så ni kommer inte missa det, jag lovar. Någon gång under onsdagen kommer alltså mitt premiäravsnitt släppas och jag lovar att vi inte håller igen alls. Kvinnan jag samtalar med bjuder på sig själv öppenhjärtligt på alla sätt och vi pratar om otroligt många fina och tänkvärda ämnen. Det känns som ett helt perfekt första avsnitt och jag ser verkligen fram emot att ni också ska få höra vårt samtal.

Stay tuned, onsdag är dagen!