Jag ska vara med på den sydsamiska kulturfestivalen Raasten Rastah i Plassje/Røros i Åarjelsaepmie/Sydsaepmie som äger rum den 30:e september – 3:a oktober och berätta om min personliga resa genom podcasten. Jag är superglad att ha fått förfrågan och jag ser fram emot att dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser. Mitt seminarie äger rum på lördagsförmiddagen klockan 10 och jag hoppas att så många som möjligt vill komma och lyssna och ställa frågor.
Jag testar något nytt och gör en efterlysning på dig, du samiska starka kvinna som tagit dig ur ett missbruk av något slag och är eller vill vara öppen om det. Du som upptäckt din beroendesjukdom och funnit vägen ut med hjälp av behandling och/eller andlighetsprogram.
Finns du?
Det här är ett av mina specialintressen och jag tror att det vore väldigt bra att lyfta det i podcasten. Eftersom beroende finns i hela storsamhället och är en utbredd sjukdom så finns det i Saepmie också. Problemet är som med så många andra tabun, att vi inte pratar om dem av olika anledningar. Jag vill med ett sånt här avsnitt både upplysa om vad beroendesjukdom är, och inspirera till hur man tar sig ut ur det med hjälp av en samesyster och min egen kunskap i ämnet.
Istället för att vara så hemlighetsfull med kommande gäster så kör jag öppna kort, åtminstone en liten vecka innan släpp. Det är lite roligare för alla tror jag och även för mig upptäckte jag. I sista avsnittet så hade jag ju med Anne Wuolab som varit med och skapat det samiska författarcentret Tjállegoahte i Jokkmokk och det blir ju extra roligt att nu i kommande avsnitt ha med Elin Anna Labba som jobbar där och som slagit igenom totalt med sin bok Herrarna satte oss hit– om tvångsförflyttningarna som skedde i Sverige för ungefär 100 år sedan. En bok som jag tänker är ett måste för alla oss. Sverige har X antal skelett i sin garderob och det här är ett av dem. LÄS DEN!
Jag reflekterar ganska mycket över det här med poddandet och vad jag upplever. Det är ju i princip bara positiva saker (förutom “tidsbrist” och sena kvällar innan poddsläpp, haha) och en av de sakerna, som Elin Anna för övrigt själv tar upp i podden, är att det är så lyxigt att få ringa upp en massa spännande kvinnor och bara djupdyka in i deras liv. Att få vara nyfiken och fråga en massa frågor, att få ta del av deras tankar, funderingar, kunskaper och erfarenheter. Det är absolut den största gåvan och den är priceless. För mig blir också som att jag knyter ett extra band till de kvinnorna jag möter och även om det bara handlar om ett samtal på ungefär 1 timme så flyttar de in i mitt hjärta. Jag kan inte ens föreställa mig hur det då varit för Elin Anna som intervjuat och levt tillsammans med sina informanter i åravis. Det måste vara en obeskrivlig känsla, och såklart berättar hon mer om det i avsnittet.
Två glada samesystrar som precis haft samtal inför poddavsnitt. Jag, Anna-Marja Persson och min gäst, Elin Anna Labba. Skype funkar ju rätt så bra ändå tycker jag!
Nu på onsdag (10/3) kommer avsnittet ut där poddar finns.
Välkomna tillbaka till podden och säsong 2! Det går verkligen fort vill jag lova och det känns helt häftigt att jag släppt 11 unika avsnitt redan. Säsong 2 bjuder på 16 avsnitt och det blir väl som vanligt, en mix från vänster till höger, baserat på tips, intuition och intresse. Det känns i alla fall skönt att vara igång igen efter lite “långledigt” och jag ser fram emot alla samtal jag kommer ha äran att producera! De två första avsnitten ligger redan ute och jag hoppas ni gillar dem.
I säsongsstarten samtalar jag med Angelica Renhuvud som bor utanför Saepmies gränser närmare bestämt på Irland med sin irländska man och deras två barn. Vi pratar om samisk identitet och Angelica har många klokheter kring det här och hur hon tänker kring sin uppfostran av barnen. Det jag verkligen gillar är att hon brinner för att visa att det inte finns ett sätt att vara same på, och att det inte finns ett rätt sätt att vara same på. I tidigare avsnitt har bland annat Ina Omma och lyft det här ämnet också. Den stereotypa bilden av en same är en renskötande man, men den samiska kulturen innehåller så mycket mer än så och det lyfter Angelica på ett fint sätt här. Jag gillar även att hon inte lägger så mycket förväntningar på sig själv vad gäller att praktisera sin kultur vilket är oerhört befriande.
Samesyster Angelica Renhuvud tillsammans med sin man Ciaran Keane
I säsongens andra avsnitt med Anne Wuolab så instämmer hon i bilden att en same är en renskötande man vilket återigen är så otroligt missvisande. Genom koloniseringen har det samiska folket genomgått ett paradigmskifte, tyvärr, där kvinnans roll och värde har förändrats avsevärt och jag tänker specifikt inom renskötsel (det är det vi pratar om i avsnittet). Jag är glad för att Anne säger det här högt för det är något jag pratat om med andra kvinnor, men i stängda rum:
“en tjej inte ska ta plats, och om en tjej är jätteintresserad så måste hon vara väldigt duktig för att få vara med. Och en pojke kan vara rimligt intresserad och totalt oduglig, men älskar kanske skoter och då får han vara med och det är bra och man pushar det”
I samtalet med Anne pratar vi om så mycket mer än det här ämnet och jag tycker Anne ger oss lyssnare små gåvor här och var, förutom allt det uppenbara hon berättar. Vilka gåvor jag tänker på kräver ett eget inlägg för det. Vilka saker tror du att jag tänker på? Vilka gåvor hör du?
Samesyster Anne Wuolab
Lyssna på de här två avsnitten där ni hittar poddar och dela gärna om ni vill att fler ska hitta hit. Gäjhtoe/Giitu/Tack, Anna-Marja
Döden är något vi alla gemensamt. Den kommer till oss förr eller senare, och innan dess kommer vi stöta på den på andra sätt. När familj, släkt och vänner tas eller går ifrån oss. Jag har själv förlorat nära, de närmaste, och det känns. Det går inte en dag som jag inte tänker på dem och när jag möter lycka, sorg eller behöver hjälp så önskar jag att de fanns där. De finns där på sitt sätt och jag pratar högt med dom, men det är inte i närheten samma som om de hade levt. Såklart lever de vidare i mig, men det är fortfarande inte samma sak. Ett foto och minnen kan aldrig någonsin ersätta kött och blod.
Avsnittet med Randi har väckt mycket hos mina lyssnare. Det hon berättar om är döden i dess kanske värsta form, men hur kan jag avgöra det egentligen. Men om jag med min fantasi försöker sätta mig in i hennes situation så känns det som om det är så. Det är såklart lite svårt eftersom jag både saknar egna barn och inte har förlorat någon nära i självmord. Det blir helt omöjligt, men det bara måste vara bland det värsta som kan ske. Och två gånger på så kort tid. Ja, jag förstår att reaktionerna efter avsnittet blir som de blir. Alla kan vi relatera till döden på ett eller annat sätt, och jag tror vi alla har någon vi saknar. Eller några. Det är flera som skrivit att de gråtit floder när de lyssnat på Randis berättelse, att de nästan brutit ihop när de lyssnat. Att de berörts och att de tänker på Randi, som de alla beskriver som en varm och fantastisk kvinna, och att flera har skrivit till henne för hennes mod och berättelse. Någon har även köpt en blomma och åkt dit. Kanske flera har ringt Randi och visat stöd. Så fint det vore, och så glad jag skulle bli om min podd och det här avsnittet kunde bidra till något gott. Vilket jag är övertygad om att det gjort om jag tolkar de meddelanden jag fått.
Som vanligt blir jag helt matt efter jag släppt ett avsnitt och jag försvinner bort ett tag, orkar knappt uppdatera eller skriva så mycket. Jag tror det har att göra med olika saker, men jag vet att det är sådan anspänning inför varje avsnitt. Stolthet och glädje över avsnittet jag precis gjort färdigt med allt vad det innebär, och rädsla och oro inför att släppa det rakt ut i det offentliga. Redo att antingen älskas eller ogillas, hyllas eller sågas. När responsen blir så fin och stor som efter sista avsnittet så blir jag ännu mer matt, men snarare matt av överväldigat stöd, hyllning och kärlek. Hjärtat sprängs nästan av värme ibland känns det som!
På onsdag ska ett nytt avsnitt släppas och nu börjar jag ladda mentalt inför det. Hur blir det denna gång? Älskas eller ogillas? Hyllas eller sågas? Det återstår att se, men jag vet att det är ännu en fantastisk kvinna denna gång och vårt samtal bubblade mellan liv och död det också på en massa olika sätt. Vi skrattade massor, delade innerligt och på ett märkligt sätt känns det som om vi känt varandra länge, länge. Ett sånt där magiskt möte som bara säger klick direkt och där det inte finns några barriärer.
Jag önskar er alla en fin helg och ta hand om er. Ta hand om era nära och kära med.
För 15 år sedan började jag min personliga utveckling så smått med lite självhjälpsböcker och enkla övningar. En av dessa övningar var att skriva en så kallad “drömlista”. Bucketlist är väl ordet på det idag och den här till synes enkla lilla övningen har haft stor betydelse i mitt liv. Genom att skriva ned alla drömmar, stora som små och kontinuerligt gå igenom listan och bocka av och lägga till så har jag uppfyllt och uppfyller en mängd drömmar, eller mål som jag hellre kallar det idag.
Dream it, then do it. Bucketlist/drömlista för att nå sina mål. En del av resan från dröm till podcast.
Behöver jag ens säga att det stod på drömlistan att jag ville starta en podcast? Mitt jobb nu är att faktiskt inse att jag har startat en podcast och njuta av det. Jag uppfyller en dröm, as we speak. Jag har redan släppt 3 avsnitt och jag har 2 samtal att redigera samt flera samesystrersamtal på tur och många, många tips om tjejer och kvinnor att prata med.
Jag vill säga något om de 3 första avsnitten. Wow. Vilka samtal det är! Alla tre unika på sina egna sätt. Eller hur? Var inte mitt första avsnitt med Anna-Stina Svakko bara helt magiskt? Vilken närvaro, vilket mod, och vilken röst? Jag har fått så oerhört många fina kommentarer om det här avsnittet och de fortsätter att komma in och lyssnarsiffran är i skrivande stund drygt 750 nedladdningar! Många som inte ens känner Anna-Stina skriver att hennes röst är magisk att lyssna på och att det måste vara fantastiskt att ha en sån kvinna i mitt liv. Att vi har en otrolig intimitet i samtalet och att vi skapar ett djup på ett väldigt berörande sätt. Vi sveper över massor av ämnen och jag tror jag talar för oss båda, men vi delar både väldigt ärligt och sårbart här och det kanske kommer upp saker som inte var menat för officiella öron. Eller så är det precis som Anna-Stina säger, att ibland fungerar man som sin egna terapeut.
Sedan har vi avsnitt 2 med Katarina Blind och som vi skrattade i det avsnittet! Även om hälften av avsnittet handlar om ett (egentligen) tufft och tungt ämne så finns det en glimt i ögat i nästan allt som Kattis pratar om. Det är tydligt att hennes motto om att “livet är för kort för att ha det kjedeligt/tråkigt” verkligen känns helt sant! Här har vi tjejen eller kvinnan (som man blir när man passerar 40, eller hur Kattis?;)) som fått Saepmie att skratta högt över hennes extremt klockrena illustrationer som synliggör precis hur livet kan vara. Igenkänningsfaktorn är skyhög! Och på samma gång, att lyfta på locket till ett tabu som det med säkerhet är flera där ute som sliter med. För mig skulle det krävas en del mod att gå ut offentligt och berätta att man inte kan få barn på naturligt sätt, även om Kattis aldrig reflekterat över precis just mängden av ´mod´ inför det. Det är ett mycket upplyftande samtal som jag förstår att många av er uppskattat, genom era kommentarer till mig. Förhoppningsvis så känner fler som sliter med samma sak att det finns hjälp att få och att de inte heller är ensamma!
Och så har vi avsnitt 3 med Ebba Joks, min nyfunna dansvän. Ebba har också en magisk röst och hennes sätt att beskriva tankarna kring dans förde verkligen med mig ut på dansgolvet. Jag minns att jag drogs med i en helt annan värld och det var väldigt fint att få prata om dans på det här sättet. Officiellt och ofiltrerat, rakt upp och ner, precis så som det är. Jag har fått fina kommentarer efteråt där jag fått höra att det märks att jag brinner för dansen. Att Ebba verkar som en väldigt fin människa och att hon hade ett viktigt budskap att förmedla. En mamma skrev också att hon ska tänka på de här sakerna när det kommer till sin dotter, det som Ebba berättar om att pålägga skam när barn rör på sig till musik. Då tänker jag att det här avsnittet har lyckats med sitt budskap! Det räcker med att 1 person tar med sig något, då har det bidragit till en förändring precis så som Ebba också uttryckte det. Jag kommer själv också tänka på det här och nästa gång ett barn dansar i närheten av mig ska jag dansa med istället för att skratta/le kärleksfullt! Det kan man också göra fast samtidigt som man också dansar! För dans är ren och skär glädje! En liten take-home-message:
“DANCE LIKE NO ONE IS WATCHING” 🙂
Fotocred: Mez ZO, Facebook: @mezshooting
Tack Anna-Stina, Kattis och Ebba för att ni hjälpt mig att börja denna fantastiska podd med 3 superdupersamtal! Nu fortsätter jag resan framåt och ser fram emot att släppa fler avsnitt!
Tack. Gäjhtoe. Giitu. Det har rasslat in, och rasslar fortfarande in så otroligt många fina kommentarer om det första avsnittet. Första dygnet var jag helt snurrigt överväldigad och hjärtat var sprängfullt av kärlek från den fina responsen. Snart 400 lyssnare och för mig är det väldigt många för ett första avsnitt, det känns jättejättefint! Så tusen hjärtligt tack för er respons och era hejarop, det får mig att tro att det här är något bra och något som vi kanske behöver i samhället. Det ger mig även mycket positiv energi och det kan jag aldrig få för mycket av!
Om ni gillar första avsnittet så får ni gärna skriva en kommentar eller gilla avsnittet på den plattformen ni använder. Det bidrar till att fler hittar podden och i långa loppet kanske det bidrar till något större tänker och hoppas jag.
Återigen tack för allt, fortsätt att lyssna och tipsa gärna om häftiga tjejer och kvinnor där ute som ni tycker borde delta i podden! Eller kanske ni själva vill delta? 🙂
Det första avsnittet är redo att släppas och det bubblar av en massa känslor bara av tanken på att jag faktiskt är redo för premiären! Jag fick lite förslag på veckodagar som passar bäst och har bestämt mig för att onsdagar verkar som en bra dag. Så nu på onsdag den 2/9 kommer första avsnittet av podden Samesystrar ut!
Jag kommer dela avsnittet både på hemsidan, på Facebook och på Instagram så ni kommer inte missa det, jag lovar. Någon gång under onsdagen kommer alltså mitt premiäravsnitt släppas och jag lovar att vi inte håller igen alls. Kvinnan jag samtalar med bjuder på sig själv öppenhjärtligt på alla sätt och vi pratar om otroligt många fina och tänkvärda ämnen. Det känns som ett helt perfekt första avsnitt och jag ser verkligen fram emot att ni också ska få höra vårt samtal.
I över 1 år har tankarna om den här podden funnits. Det har stötts och blötts fram och tillbaka, här och där, och tillslut har jag landat, och äntligen har livet hamnat på plats och jag är redo att dra igång!
Det var inte så svårt att välja tema, självklart ska det handla om tjejer/kvinnor och självklart ska de vara samiska. Vi har alla en historia att berätta och det tycker jag ska få ta plats i det samiska samhället. Det känns stort det här, stort och rätt och skitläskigt samtidigt, men när det känns så här rätt som det gör så går det inte att bara att strunta i det. När jag dessutom fått så positiv feedback till idén redan innan jag ens släppt ett avsnitt så känns det verkligen som något jag bara måste göra. Det här är helt enkelt mitt bidrag till Saepmie.
För att podden ska bli sådär fantastiskt som jag ser framför mig att den kommer bli så behöver jag DIN hjälp! Du vackra samiska kvinna där ute som känner att du vill dela med dig av din historia eller du som känner någon som du tycker bara måste vara med i min podd, hör gärna av dig till mig! Det kan handla om i princip vad som helst. En karriär, en kamp, en sorg, ett tabu, en livsstil, ett val, en uppväxt, en resa (både inre och yttre), en upplevelse, en glädje… you name it.
På min hemsida samesystrar.se finns det mer information om poddens bakgrund, om mig och hur du kontaktar mig. Jag finns även på Facebook och instagram under namnet Samesystrar.
